Lala suckade djupt, och bestämde sig för att gå tillbaka.
I parken berättade hon för Marí och den lila kvinnan om vad som hade hänt.
- Jag måste följa efter honom! sa Lala tillslut.
- Absolut inte! sa den lila kvinnan strängt.
Lala tittade besviket ner i marken.
Vivillion kom framtassande.
- Jag tänkte... att ni kanske ville se er om lite i framtiden, sa hon.
- Absolut, sa Lala glatt, och kom redan på bättre tankar.
- Gå ni, jag ska göra en sak, sa den lila kvinnan.
Sagt och gjort. Lala, Marí och Vivillion åkte till botmarknaden.
- Du... vad heter hon, den där lila kvinnan, egentligen? frågade Lala Marí på vägen dit.
- Phifaria. Det trodde jag du visste, enligt henne känner ni varandra sedan länge.
- Nej... jag har aldrig träffat henne innan, tror jag, mumlade Lala.
- Det är inte alltid man blir sig själv i sitt nästa liv, sa Marí och log.
Väl på botmarknaden fick Lala syn på en maskin som hon genast prövade.
Medan Lala lekte med manicken visade Vivillion Marí alla olika plumbotar.
När de gått runt hela affären var Lala fortfarande inte klar, så de satte sig ner på en bänk och pratade.
- Så... varför har ni kommit till framtiden? frågade Vivillion intresserat.
- Jag tror att det är en del av profetian, men Phifaria hävdar att Lala inte är redo än.
Trots att hon inte förstod vad Marí menade överhuvudtaget nickade Vivillion, och var en artig lyssnare.
- Men, ni har alltså ingenstans att bo? frågade hon sen.
- Nej, men vi hittar något, sa Marí och log så att hennes huggtänder syntes.
- Ni kan få bo hos mig om ni vill, sa Vivillion och försökte ignorera att Marís tänder såg ut att kunna tränga igenom en hals med ett enda bett.
Lala blev äntligen klar. Det hade blivit sen eftermiddag.
När hon klickade på den sista knappen öppnades det enorma ägget, och ut klev en livs levande, eller vad den nu var, plumbot!
- Låt mig presentera Verdano, sa Lala stolt till Vivillion och Marí.
Plötsligt kom Phifaria inrusande till affären.
- Vad i hela..? började hon.
- Det är en plumbot, sa Lala och hennes leende blev om möjligt ännu större.
- Det ser jag väl, men hur har du gjort den!?
Lalas leende försvann.
Phifaria tog ett steg närmare.
- Förstår du hur länge jag har försökt skapa en plumbot? Och så kommer du och klarar det på första försöket! sa hon irriterat.
- Lägg av nu! Det är inte hennes fel att du inte kan skapa en robot, sa Marí.
- Nu åker vi hem till Vivillion.
Med de orden åkte alla fem hem till Vivillion.
- Jag måste iväg igen, men känn er som hemma, sa Vivllion till Lala.
Lala gick till Phifaria.
- Om du vill kan jag visa dig hur jag gjorde, sa Lala.
Phifaria nickade och log svagt till svar.
Lala, Phifaria och Verdano åkte tillbaka till botmarknaden.
Lala visade hur hon hade gjort, och sen fick Phifaria försöka själv.
- Ska vi göra något kul? frågade Lala Verdano när hon tittat på Phifarias arbete en stund.
- Absolut, svarade Verdano med sin robotaktiga röst.
De gav sig av till observatoriet.
- Ska vi gå in? frågade Lala.
- Plumbotar får inte gå in. Gå in du, så väntar jag här.
- Är det säkert?
- Absolut, svarade plumboten.
Lala gick in, men hon tröttnade snabbt och gick ut.
De fortsatte mot parken där de varit tidigare samma dag.
Där såg de Vivillion med en rödhårig kille.
- Det där kanske är henne pojkvän, viskade Lala.
De kysstes, och bekräftade Lalas teori.
Lala började fnissa hysteriskt, och Verdano gjorde sitt bästa för att få sitt skratta att låta naturligt.
Lala och Verdano åkte hemåt, de ville inte riskera att Vivillion såg dem.
När de kom hem till Vivillion var Phifaria redan hemma.
- Lala, vi måste nog åka hem.
Lala tänkte säga emot, men hon höll egentligen med dem. De kunde ju inte stanna i framtiden för alltid.
De stannade tills Vivillion kom hem, då berättade de för henne, och så bar det av.
Verdano stannade hos Vivillion.
Lala tittade ut en sista gång över framtiden, bestämde sig för att snart komma tillbaka, och sen klev hon in i portalen tillsammans med Phifaria och Marí.
