- Ja, du har sagt det, muttrade Lala.
- Men snälla! Kan du förlåta mig?
- Jag vet inte... kunde du inte sagt till mig i förväg så att jag kunde sagt hejdå till min familj?
- Men det står inte så i profetian, sa Marí besvärat.
Lala suckade.
Marí tittade på den lilla plantan på bordet.
- Men nu är jag här, så jag får väl göra det bästa av situationen, sa Lala uppgivet.
Marí log ett litet leende, men det var tillräckligt stort för att man skulle se hennes fasansfulla huggtänder.
- Men hur är det att vara vampyr egentligen?
- Jag vet inte.
- Vadå du vet inte?
- Liksom du hade jag ett liv innan detta, men profetian tog mig hit, och den sa till mig att föra dig hit, så jag har bara varit vampyr i några dagar.
- Vad är den där profetian egentligen?
Innan Marí hann svara kom det ut någon ur bokhyllan.
- Det är den som gör att du, och jag och Marí är här, sa hon.
- Jaha... sa Lala förvirrat.
- Det enda vi vet är att jag skulle hämta dig, resten är en gåta, fyllde Marí i.
- Men jag vill inte vara här! sa Lala.
Den lila kvinnan satte sig i den tredje fåtöljen.
- När du har levt 21 gånger, och varje gång blivit utstött, och kallad för konstig, ful och utomjording, är det här en ganska bra plats att leva på, sa hon sorgset.
