Lala tog med den gamla mannen till stylist-stället för att fixa till sig. Hans hår och kläder var slitna, och han var ruskigt undernärd. Han verkade ha vandrat runt i skogen under en förfärligt lång tid.
När han fixat sig satte de sig på bänken utanför och mannen började med att berätta sitt namn.
- Jag heter Brian Gyllenox, sa han.
Någonstans i Lalas inre ringde en klocka. Varifrån kände hon igen det namnet?
- Du kommer förstås inte ihåg det... började Brian.
- Men jag tror jag är din pappa.
Lala förstod inte. Hur kunde det vara hennes pappa? Hon hade inga minnen av sin pappa, det enda hon mindes var sin uppväxt tillsammans med Larry och Chad.
Brian kunde se att Lala var förvirrad. Han började berätta.
Han började den där dagen när Vanessa, hans fru, hade kommit hem med ett barn. Ett barn som var gult. Han berättade om hur Vanessa blivit vansinnig, hur hon skickat iväg barnet ut på en sjö.
Sen berättade han om hur han lämnat Vanessa. Bara gått sin väg. Han hade tillslut hamnat i Monte Vista. Han var utmattad och la sig på en bänk för att sova. När han vaknade satt det en gammal man bredvid honom och rökte pipa. De började prata, och det visade sig att mannen var en trollkarl. I alla fall sa han det. Han höll på att försöka framställa ett elixir som gjorde att man kunde leva för evigt, hade han berättat. Brian slog sig ihop med trollkarlen. Trollkarlen dog dock, bara ett par dagar innan elixiret var klart. Brian hade färdigställt det så gott han kunde. Men det gav inte evigt liv, endast ett väldigt långt liv. Han hade i alla fall efter det gått ut och försökt sälja elixiret till folk, men ingen trodde att det fungerade. Folk trodde han var tokig.
Pengarna och maten började till slut, och Brian behövde ett jobb. Men ingen ville anställa honom. Han hade redan fått stämpeln som tokig.
Han bestämde sig för att ge sig av därifrån. Han hade gått oerhört länge när han tillslut såg en gul figur vandra omkring i skogen där han befann sig.
Hur mycket Lala än ville att det inte skulle vara sant, så kände hon att det var det. Det var sin far hon hade framför sig. Så hon började berätta hon med, om vad som hänt henne.
Nät hon tillslut kom till sin första död tvekade hon.
- Vad är det? frågade Brian.
- Du kommer aldrig tro mig när jag säger det här... Men jag dog.
Brian log och nickade. Lala fortsatte.
Uppenbarligen visste han om sånt här. Det var fler än Lala trodde som visste om det. Brian hade ju å andra sidan spenderat flera år av sitt liv i sällskap av en trollkarl.
Lala berättade och berättade, tills hon kom fram till stunden de befann sig i just nu.
De båda var rätt tagna efter pratstunden. Det var mycket information att ta in. Plötsligt började det regna.
- Kom! Vi skyndar oss hem! sa Lala.
När de kom hem träffade de på en Phifaria som var väldigt nyfiken på vad som hänt. Så Lala berättade.
Phifaria suckade när Lala berättat klart.
- Jag vet att du inte kommer gilla det här Lala... sa hon.
- Men han kan inte stanna här.
- Va? frågade Lala förvirrat.
- Hon har rätt Lala, sa Brian.
Phifaria tittade medlidande på Lala.
- Det är mäktiga saker det här... Saker kan bli förfärligt fel om man mixtrar med det.
- Men jag förstår inte, sa Lala.
- Det är det nog ingen som gör fullt ut, men just nu måste vi hålla oss till profetian.
Lala var dödstrött på att höra om den där profetian.
- Det är bäst att du ger dig av så fort som möjligt Brian, sa Phifaria, och det var något i hennes röst som lät märkligt.
Brian harklade sig.
- Du har nog rätt, svarade han.
- Jag kan inte förstå... sa Lala när de båda stod ute i regnet för att ta farväl.
- Försök inte förstå, det kommer driva dig till vansinne.
Lala kramade sin far.
- Jag hoppas vi ses igen, sa hon.
- Det vet jag att vi gör, svarade han.
Och så gick han sin väg.
Lala tittade efter honom och kände en tomhet. Alla människor hon älskar, ska hon aldrig få se dem ordentligt? Det måste hon få. Hon struntar i den där profetian. Det är hennes liv, och ingen annan bestämmer över det.
Hon kände något mer också. Hon var torr i halsen.
